Text och foto: Kim Malmberg
Horisont är ett av många exempel på hur mångsidig och komplex den finlandssvenska tidskriftssektorn är. Horisont ses av många som en österbottnisk kulturtidskrift men mindre känt är att tidskriften faktiskt i praktiken balanserar mellan två länder.
Horisont har två ansvariga redaktörer, Sonja Vuori i Finland och Anna Remmets i Sverige. De tar turvis ansvar för varsitt nummer av tidskriften som utkommer fyra gånger per år. Tidskriften utges av Svenska Österbottens Litteraturförening. Den österbottniska kopplingen är därför stark men i dagsläget kan en stor del av innehållet vara producerat av sverigesvenska skribenter. .jpg)
Sonja Vuori använder begreppet tvålandstidskrift för att beskriva denna ganska unika tidskrift. Horisont har inte många läsare, vilket man nog är väldigt medvetna om på redaktionen. Men de har i gengäld läsare i både Finland och Sverige och därför har man också valt att gå in för en lösning med två redaktörer, en i vartdera landet. I år fyller Horisont sjuttio år och Vuori anser att tidskriften är värdefull och fyller ett syfte.
Vi behöver göra mer. Vi har en bra tidskrift som uppskattas av läsarna men vi ser å andra sidan att upplagan minskar, att kostnadssidan är svår att hantera och att vi saknar muskler för marknadsföring och sociala medier. Vi har svårt att kunna sälja vår tidskrift till nya läsare.
Vuori har varit ansvarig redaktör sedan 2020. Tidigare har hon bland annat jobbat som redaktionssekreterare på Ny Tid, frilansat och vikarierat som scenkonstkritiker för Hufvudstadsbladet och jobbat med Kontur. Idag är hon frilansjournalist och -översättare.
Svårt att nå ut
Vi träffas på ett kafé i Ekenäs och det tar inte länge för henne att belysa de utmaningar Horisont står inför.
– Vi behöver göra mer. Vi har en bra tidskrift som uppskattas av läsarna men vi ser å andra sidan att upplagan minskar, att kostnadssidan är svår att hantera och att vi saknar muskler för marknadsföring och sociala medier. Vi har svårt att kunna sälja vår tidskrift till nya läsare.
Det finns många orsaker till att det är kämpigt att ge ut en liten och nischad tidskrift. Det handlar förstås om att kostnaderna ökat successivt samtidigt som de stöd som tidskriften till stora delar lever på inte ökat i samma takt.
– Till exempel brukade Nylands Litteraturförening prenumerera på Horisont för sina medlemmar. När det upphörde så föll en hel del prenumeranter bort, säger Sonja Vuori.
Hon efterlyser ett samarbete mellan fler litteraturföreningar i Finland dels för att bredda prenumerantbasen men också för att hitta nya skribenter till Horisont.
Plattform för nya skribenter
Det finns en liten kontradiktion i att Horisont å ena sidan har många skribenter i Sverige och å andra sidan inte har så många finlandssvenska skribenter. Vuori beskriver det som en svår balansgång. I Sverige ordnas det många fler skrivarkurser än i Finland, och många av deltagarna skickar in texter till Horisont, vilket ju är bra: nya förmågor får en plattform och synlighet. Å andra sidan så vore det bra om fler finlandssvenska skribenter fann vägen till Horisont eftersom risken på den här sidan av pölen kan bli att tidskriften uppfattas som sverigesvensk.
– Det vi behöver är att folk i Finland känner till Horisont och vill medverka. Om vi öppet utlyser att man kan skicka in bidrag, kommer majoriteten vanligen från Sverige. Men i det kommande numret finns faktiskt många bidrag från Finland, vilket är roligt.
Hon tror också att detta sammanfaller med att Horisont inte haft någon satsning på sociala medier vilket gör att tidskriften är rätt så okänd för unga litteraturintresserade i Finland.
Kontentan blir att Horisont i Finland ses som en österbottnisk tidskrift medan man i Sverige ser den som en kulturtidskrift på svenska utan stark koppling till Finland.
Verksamhetsledaren Jenna Matintupa säger dock att gällande finansieringen av tidskriften så har egentligen inga större förändringar skett de senaste åren. Stödet från stiftelser och fonder är stabilt och att Taike i år inte stöder SÖL och Horisont kommer inte att ha någon effekt på utgivningen av Horisont.
– Det som oroar oss är helheten. Vilket är statens stöd, hur påverkas kultursektorn av statens nedskärningar och bristande intresse? Om kostnaderna bara fortsätter öka och stöden inte gör det så blir situationen ohållbar, säger Matintupa.
Ett eget dilemma är antalet prenumeranter som måste bli fler.
– Vi skulle behöva få fler prenumeranter, vi borde fundera på hur vi kan bredda prenumerantbasen. Det är vårt problem att lösa det här. Men det är inte hållbart att vi lever från hand till mun från år till år och hoppas på att vi får bidrag som tar oss igenom de nästa 12 månaderna. Idealet skulle vara en mer stabil och långsiktig finansiering så vi får arbetsro att koncentrera oss på annat än att släcka bränder. Vi skulle behöva betala mer för bra innehåll men vi har inte råd med och det gör att vi har svårt att utveckla innehållet, säger Matintupa.