Mitt enkla svar är att det finns 92 tidskrifter på denna sajt. Där listas tidskrifter med bra ekonomi, tidskrifter som har sett bättre dagar och så har vi de som mår väldigt dåligt och vars existens är hotad. Framför allt finns där en mångfald av tidskrifter som beskriver vad som sker i Svenskfinland och vilka vi är. Jag har inga som helst svårigheter att besvara frågan om deras nödvändighet.
von Kraemer ifrågasätter den grundläggande rätten till kultur och välmående. Det här tänkesättet representerar en syn på staten och medborgarna där all kultur ska vara i sig själv lönsam och tydligen är förväntningen att om vi ordnar det på det här viset så kan konsumenterna själva betala för den kultur de vill, eller har råd, att konsumera. Jag tror att von Kraemer har fel, att en av de mest grundläggande saker en demokratisk rättsstat med självförtroende borde stöda är just kultur eftersom vi är absolut ingenting om vi inte värnar om den.
SFP:s ordförande Anders Adlercreutz tycker i HBL att vi ska vara mer positiva i förhållande till det han hellre kallar anpassningar. Hur gärna jag än skulle vilja hålla med honom så framstår det som litet verklighetsfrämmande att som beslutsfattare ha åsikter om hur folk borde förhålla sig till att deras utkomst hotas.
Den diskussion jag tycker vi borde ägna oss åt handlar om vilken roll kulturen ska ha i vårt samhälle. Detta val bär regeringen det yttersta ansvaret för. Signalen från regeringshåll de senaste dussinet år har varit entydig. För varje år har man skurit bort litet mer av stödet till kultursektorn. Detta är förstås en signal om något.
På tidskriftsfronten har man de senaste årtiondena sett kraftigt ökande kostnader och lika kraftigt minskade stöd, samtidigt som konsumenternas köpkraft försvagats. Den enda anpassning man kan ägna sig åt när man skurit bort löner för redaktörer, kapat arvoden för skribenter och gjort sig av med alla utgifter man kan, är att gå åt själva utgivningen. Tidskrifterna har anpassat sig till att statsägda posten höjer distributionskostnaderna flera gånger per år. Budgetera nu sen.
På tal om att stöda. De finlandssvenska fonderna gör ett värdefullt arbete genom att bevilja fondstöd till tidskrifterna. De har också betalat för att Kritikbyrån, för att använda deras egna ord, kan bidra med konstgjord andning genom att dela ut en liten tilläggsdusör till skribenter som skriver kritiska texter, eftersom dagstidningarna inte betalar anständig ersättning och tidskrifterna inte har råd med det. Ändå gör fonderna helt rätt i att sätta tydliga gränser för vad de gör. Det är inte deras sak att ta över det ekonomiska ansvaret när det offentliga Finland låter bli.
Kunde våra ledande politiker återta kontrollen över posten och skapa skattelättnader för distribution? Eller överväga stöd för digitalisering? Förstår man hur mycket skada de galopperande kostnaderna för distribution åsamkar tidskrifterna? Förstår man att ju mer man skär ner i utgivningen, desto dyrare blir distributionen?
Ett annat resultat av anpassning är att Centret för konstfrämjande Taike i år delade ut noll euro till sju finlandssvenska kultur- och vetenskapstidskrifter. Denna statliga instans är så anpassad att den inte längre läser de kulturtidskrifter som ansöker om pengar hos dem, utan beslut fattas av jäktade tjänstemän. Det framstår tydligt att ambitionen nu är att stöda de större och lämna de minsta helt utan.
Bara så det blir klart. Bland de drabbade finns Nordens äldsta tidskrift Finsk Tidskrift och Astra, den enda feministiska tidskriften i världen som utges på svenska. För dessa är ett bidrag på en handfull tusen euro av avgörande betydelse.
Min arbetsgivare Förbundsarenan hörde till de som i år fick medel från Taike. Med 15 000 euro görs ändå inga underverk. Vi har i ansökan identifierat åtgärder och nästa steg är att prata ihop oss med kulturtidskrifterna. Det ger mervärde men räddar inte tidskrifterna från ekonomisk kris. Min dröm är att bygga upp något som är hållbart och långsiktigt. Men liksom många andra jobbar jag på projektbasis och vet inte om mitt arbete som tidskriftsombud finns kvar om ett drygt år. Det är svårt att bygga långsiktiga lösningar när framtiden ter sig så osäker.
Jag har ingen kristallkula. Jag kan inte säga hur många tidskrifter vi kommer att förlora de närmaste fem till tio åren. Men om stödet till tidskrifterna fortsätter att minska i den snabba takt det gjort under den korta tid jag varit tidskriftsombud så förutspår jag att åtskilliga tidskrifter som skriver om kultur, vetenskap och medborgarsamhälle kommer att försvinna. Och vem kan starta en ny tidskrift i ett klimat som detta?
Ett annat spår som jag upplever att vi saknar är den breda debatten. Varför har kulturfolket inte samlats till motåtgärder, protester och gemensamma aktioner? Det är den enda poäng i von Kraemers argumentation som jag kan köpa: Att kultursfären är splittrad. Aktörerna inom kultursektorn verkar fullt upptagna med att försöka överleva och hitta pengar till den egna verksamheten. Den gemensamma motaktionen låter vänta på sig – allt medan nedskärningarna skapar allt större skada. Motståndskraften är stark men Svenskfinland håller inte i all evighet utan samlade motåtgärder.
Kim Malmberg
tidskriftsombud
