Hopp och drömmar - viktiga byggstenar

Framtidshopps lösning handlar om att skapa en ny sorts delaktighets­pedagogik, där man stöder dialoger mellan barn och lärare, det vill säga samtal som ingjuter hoppfullhet inför fram­tiden. Framtidshopps lagledare Mirjam Kalland, professor i småbarnspeda­gogik vid Helsingfors universitet, säger att den vinnande lösningen bygger på forskning som visat på hur stor roll hopp och dröm­mar spelar i barnens före­ställningsvärld.

– Med vår lösning vill vi bidra till att dialogen mellan lärare och elever kan bli en vändpunkt för många barn och unga som lever i svåra omständigheter, eller som förlorat sin tro på att de kan förverkliga sina drömmar.

Kalland har i över tjugo år forskat och arbetat kring det som kallas mentali­sering, det vill säga den mentala verklighet som ligger bakom ett barns eller en ung persons beteende.

– Vi saknar faktiskt riktigt bra ord på svenska. På engelska talar man om ”mind” eller ”mindset”, på finska ”lapsen mieli”. Jag har hittills koncentrerat mig på mentalisering i föräldraskapet, och för hur man kan tillämpa de här kun­skaperna och rönen i småbarnspedagogiken. Man kan bra säga att det är denna forskningsbakgrund som ligger bakom vårt SFV Start!-förslag.

En annan stor bit som Kalland varit intresserad av länge, är att tala för de barn som lever i utsatta förhållanden.

– Här har jag försökt vara en påverkare. Jag har också forskat i barnskydd och sådana frågor och levnadsvillkor som gäller barn som blir omhändertagna. På ett brett plan kan man säga att jag velat arbeta för en värld där alla barn får en chans, oberoende deras bakgrund.

Enligt Kalland visar forskningen entydigt att småbarnspedagogiken och skolan är de ställen där man kan stärka sådana barns möjligheter, ifall de inte av olika orsaker fått den styrkan hemifrån.

SFV Start! kom som på beställning.

– Inom SFV Start! uppstod nu ett fint sätt att kombinera de här två sakerna, det vill säga att öppna lärarnas ögon för att det faktiskt finns möjligheter att inom klassrummets eller dagisets väggar uppmärksamma alla barn och unga på ett sådant sätt att man stärker deras möjligheter att hitta sin egen unika väg. Och framför allt stärka tron på att de har en chans.

Idén är nu att utarbeta en pedagogik som stärker skolans och småbarnspedagogikens möjligheter till det så kallade kompensatoriska arbetet, ett av de viktiga uppdragen.

– Det är ju inte så att man inte varit medveten om de här sakerna tidigare eller inte uppfattat dem som viktiga, men nu finns det forskning som visar att skolan aktivt måste jobba med de här frågarna. Annars finns det risk att omgivningen i själva verket kan stärka de negativa konsekvenserna, och då finns det alltid barn som hamnar utanför, i marginalen.

Jag brukar säga att vi som vuxna drabbas av en massiv minnesförlust. Vi glömmer helt enkelt bort hur det var att se på världen med ett barns ögon.

Var det bättre förr?

Statistiskt sett har den gamla allmänbildande skolan faktiskt sett bättre ut när det gäller de här aspekterna.

– Skolan var mera utjämnande än vad den är idag. Den bärande tanken med grundskolans införande på 1970-talet var just det kompensatoriska, det utjämnande. Att alla får samma chans oberoende av hemförhållanden, ekonomi eller andra bakgrundsfaktorer.

Kalland säger att man lyckades ganska väl med det här. Ännu kring de första Pisa-undersökningarna var Finland bäst i världen på att utjämna skillnaderna. Men sedan har det skett en tydlig försämring.

– En delförklaring ser jag i det om­givande samhället. Vi har helt enkelt varit oförberedda på en större mångfald bland barnen och eleverna då vi tänker på språklig och kulturell bakgrund. Ser man på skolframgångarna för barn med migrationsbakgrund, är vi sämre på att stöda dem än många andra länder. Vi behöver mera kunskap och nya verktyg.

Vänd på steken!

Finland har vissa unika särdrag, som till exempel att pojkarna presterar sämre än flickorna. Det finns enligt Kalland alltså mycket som man borde sätta fokus på och jobba med. Men eftersom vi redan känner till problemen riktigt bra, tycker Kalland man nu inte längre behöver forska i skolor där det går dåligt, utan i stället koncentrera sig på de skolor där det går bra.

– Jag tänker att det nu är viktigare att koncentrera sig på de skolor där det inte är illa ställt. Vad har de gjort rätt? På vilket sätt leds de här enheterna, hur har lärarkåren gemensamt tagit i problemen?

Se på den inre verkligheten, inte bara på omgivningen.

Hittills har vi alltså koncentrerat oss ganska mycket på den yttre verkligheten, på skolstrukturerna, men vi har inte så mycket brytt oss om barns inre verkligheter.

– Deras mentala verkligheter, deras förtröstan eller förhoppningar, deras möjlighet till tillit och så vidare. Det är speciellt den här biten Framtidshopp vill jobba med, berättar Kalland.

Barns föreställningsvärld skiljer sig i själva verket ganska mycket från en vuxen persons.

Hoppets pedagogik handlar inte om att föda önskedrömmar, utan om att öppna upp sinnet för att det finns en framtid där ute som man kan påverka själv, och som man aktivt kan vara med om att skapa.

– Jag brukar säga att vi som vuxna drabbas av en massiv minnesförlust. Vi glömmer helt enkelt bort hur det var att se på världen med ett barns ögon. I vårt pedagogiska grepp kommer detatt ingå en tidsdimension, där vi beaktar skillnaderna i hur man ser på framtiden, och dessutom att föreställningarna även skiljer sig stort mellan barn och tonåringar eller unga vuxna.

Kalland är medveten om att lagets lösning inte kommer att lösa alla problem.

– Men vi vill sprida en pedagogik där man på riktigt kan lära sig hur man kan stärka barns möjligheter att få sin röst hörd i klassen, och hur man skapar vettiga dialoger med vuxna. Vår pedagogik lämpar sig både i småbarnspedagogiken, i klassrummet och inom ramen för den så kallade Finlandsmodellen där man vill inbjuda barn att stanna kvar i skolan efter skoldagen med stöd för läxläsning, utövandet av hobbyn med mera.

Hoppets pedagogik handlar inte om att föda önskedrömmar, utan om att öppna upp sinnet för att det finns en framtid där ute som man kan påverka själv, och som man aktivt kan vara med om att skapa.

– Framtiden står ju inte bara där och väntar på oss, vi inför aktörsskapet, det vi kallar för "transformative agency", att vi faktiskt var och en kan påverka vår framtid. För det är just detta som barn i utsatta förhållande inte tror på.

Glöm inte den nära framtiden!

Kalland påminner om att man med barn och unga alltid ska arbeta med korttidsperspektiv.

– Om man vill upprätthålla en atmo­sfär av hoppfullhet och optimism, så är det väldigt viktigt att här och nu erbjuda unga hoppfulla saker. Saker att göra, saker att se fram emot inom en kort framtid.

Det kan vara alldeles konkreta saker, till exempel trädgårdsskötsel där man känner att man gör något, att man får något att gro och leva, och att man kan se resultatet av sitt arbete.

–Kan man återknyta kontakten till naturen och till årstidernas växlingar, och hålla fast vid goda rutiner? Det vet vi att skyddar den mentala hälsan.

Genetik viktigt, men inte viktigast.

Kalland påminner om att det förstås inte enbart är yttre omständigheter som påverkar oss som människor. Alla kommer vi också till världen med ett genetiskt bagage.

– Då vi ser på hur till exempel akademiska utbildningar eller arbetslöshet ”går i arv”, är det är ändå viktigt att betona att det inte finns några gener som predestinerar en människa till arbetslöshet. Gener är inte heller något omutbart, man kan säga att det finns gener som är mindre mottagliga för omgivningens påverkan, och så finns det gener som är mer receptiva, och som påverkas mer av omgivningen.

– Framtidshopp tittar inte på generna som vi ju inte kan påverka, utan på det som vi kan stöda och stärka. Tanken är inte heller att alla ska bli akademiker, utan tanken är att livslycka uppstår om man upplever att man hittat sin väg här i livet, och vågar drömma och förverkliga det som man tänker att gäller ens plats i livet.

Om man vill upprätthålla en atmo­sfär av hoppfullhet och optimism, så är det väldigt viktigt att här och nu erbjuda unga hoppfulla saker.

Lyckade försök!

Lärarna klagar redan idag på att de är överarbetade. Vad ska Framtidshopp göra så inte denna nya pedagogik upplevs som ännu en ny börda?

– Det vi gör handlar om den andra biten av läroplanen, alltså inte den kunskaps­mässiga. Det vi föreslår ryms utan vidare inom ramen för det som man redan nu gör i skolan. Vi för bara in ett pedagogiskt grepp där vi hela tiden stöder barn och unga i att tänka och reflektera tillsammans, att fundera på etiska frågor och fundera på sin framtid.

Enligt uppdraget inom SFV Start! har greppet redan testats. Försöket med för­skolebarn visade att det verkligen behövs utbildning i de här frågorna, men samtidigt var erfarenheterna positiva – barnen funderade på ordens betydelse och var ivriga att prata om temat ”vem vill du vara lik”.  Inom ett annat projekt (SAGA) har Kalland provat liknande dialoger i samband med sagoläsning med tre till femåriga barn. Försöket som ännu fortsätter har varit en framgång, berättar Kalland.

– Till exempel berättelsen Veckan före barnbidraget gjorde ett stort intryck, och barnen ville höra samma berättelse om och om hela veckan, och diskutera vad ett barnbidrag är, och vad det kan betyda.

Tyngdpunkten ligger på horisontella diskussioner, där läraren lär sig att fråga ”vad tänker ni om den här saken”, och att det inte finns rätta eller felaktiga svar.

– De preliminära resultaten visar att också sådana som hittills varit tysta och inte vågat säga något i gruppen börjat tala, och barn som annars är väldigt högljudda och tar plats har lärt sig att ge plats till de som är tystare. Lärarna säger att de lärt känna barnen på nytt sätt, även barn de känt i flera år. De har också blivit imponerade av hur djupa diskussioner barnen kan föra, medan föräldrarna tackar för att dagiset talat om de här sakerna.

– När sådant här lyckas är man plötsligt som barn och vuxen ”i samma båt” och man ser mot framtiden tillsammans. Föräldrar försöker ofta skydda barn från mindre trevliga saker och blir stressade när barnen frågar, och det enda barnet märker då är att föräldern blir arg. Då uppstår i stället en klyfta.

Det blir SFV Start! För Framtids­hopp redan i höst.

– Det handlar alltså om enkla, konkreta metoder. Vi bygger vidare på konceptet, så att det blir ett paket med åtta ”dialogiska moduler”. Modulerna skapas kring viktiga teman som passar för barn från sex år och uppåt.  Vi börjar genast efter sommaren i augusti.

SFV Start!-prispengarna går till Helsingfors universitet som anställer en person att leda projektet, samt till att bygga upp en nätkurs.

– Vi vill förstås ännu prova ut och testa det hela i lite olika sammanhang och göra en evaluering, innan vi är säkra på att vi är på rätt väg och kan skapa kursen. Vi utbildar också dröm-coachar som kan kopplas till Finlandsmodellen.

Finlandsmodellen är tänkt att bli permanent, och till den tycker Kalland det är viktigt att koppla pedagogik som aktivt stöder elevernas välbefinnande och hoppfullhet.

– Så småningom är målet en "massive online open course" (MOOC), tillgänglig på tre språk. Vi tänker att det kan finnas efterfråga på framtidshoppets peda­- gogik också på finska och engelska.

Vill du läsa mer? Artikeln publlicerades i SFV-magasinet nummer 2/2022. I SFV:s medlemstidning kan du läsa om SFV:s verksamhet och om projekt som fått bidrag av oss. Tidningen innehåller även allmänna artiklar om bildning, kultur och aktuella samhällsfrågor.  Läs mer om SFV-magasinet