Detta kommer att ytterligare försvåra läget för tidskrifterna i Finland.
I Taikes pressmeddelande skrivs rakt ut att ”de största nedskärningarna drabbar bidrag till kulturtidskrifter och webbpublikationer samt regionala stipendier. Kulturtidskrifter kommer att utsättas för en mer rigorös ekonomisk behovsprövning”.
För kulturtidskrifterna i Finland är detta ett dråpslag vars effekt enbart kommer att vara att floran av kulturtidskrifter minskar och rösterna inom kulturfältet blir färre.
På finlandssvenskt håll finns ett tiotal kulturtidskrifter som drabbas av nedskärningarna. Det är frågan om små tidskrifter med små resurser men vars röst är desto mer viktig både kulturpolitiskt och språkpolitiskt. Det är ironiskt att samtidigt som Taike betonar skäliga honorar till medarbetare som ansökningskriterier så anser man att detta kan uppnås genom att betala ut mindre stöd till de tidskrifter som behöver stödet mest och som för sin existens är helt beroende av frilansskribenter.
Samtidigt har kostnaderna för tryckning och distribution bara ökat och kommer att fortsätta att öka även nästa år. Tidskrifterna i Finland har svårare och svårare att hantera att Posten återkommande justerar sina distributionspriser uppåt.
För tidskrifterna återstår att antingen inte betala alls för medarbetarnas bidrag, att lägga ner den tryckta produkten eller att helt enkelt bara lägga av helt och hållet. Att begära ännu mer pengar av läsarna är ohållbart i en situation där de också kämpar med sin vardagsekonomi.
Det är ironiskt att samtidigt som Taike betonar skäliga honorar till medarbetare som ansökningskriterier så anser man att detta kan uppnås genom att betala ut mindre stöd till de tidskrifter som behöver stödet mest och som för sin existens är helt beroende av frilansskribenter.
I Tidskriftsbarometern som pejlade det finlandssvenska tidskriftslandskapet år 2022 framkommer med all önskvärd tydlighet att tidskrifterna oavsett genre oroar sig för ekonomin, stigande produktions- och distributionskostnader, privata sektorns och offentliga sektorns låga stödsummor i kombination med sjunkande prenumerationssiffror.
I en situation där alla dessa faktorer utmanar utgivningen så finns varken finansiella muskler för att lägga om utgivningsstrategin eller för att betala mer till tidskriftsredaktörer och frilansande journalister.
Många frågar sig varför tidskrifterna inte bara digitaliserar innehållet och ger upp att distribuera tryckta produkter. Svaret på den frågan är ganska enkelt. Det finns ingen direkt korrelation mellan att digitalisera innehållet och samtidigt kunna behålla betalande läsare, eller ens hitta nya. Även om vissa tidskrifter redan insett det omöjliga i att kämpa mot Posten så är det svårt att konvertera läsarna till digitala. Även om tidskrifterna haft samma möjligheter som alla andra att digitalisera sitt innehåll redan under en längre tid så kan man fråga sig om digitaliseringen i sig är ett självändamål eller om det blir det enda kvarvarande alternativet – vars utfall på läsarkretsen kan vara negativt. Och i en situation där en digitalisering av innehållet kan vara den sista utvägen så känns Taikes beslut att inkludera webbpublikationer i sparkraven som obegripliga.
Men att regeringen ska dra undan mattan för ekonomiskt sårbara men kulturellt oumbärliga tidskrifter är ännu svårare att begripa.
Staten och regeringen sitter med alla maktredskap i sina händer men väljer att bara använda piskan. Man låter Posten härja fritt på distributionssidan, man talar om digitalisering men skjuter inte till några pengar för att tidskrifterna ska kunna genomföra en behärskad och kontrollerad övergång. Samtidigt ligger statens stöd till tidskriftssektorn på en pinsamt låg nivå jämfört med både Sverige, Norge och Estland där man delar ut tre gånger mer statligt stöd.
Det statliga stödet kanaliserat via Taike låg år 2003 på 800 000 euro. År 2023 är summan exakt lika stor, med en inflationsrelaterad värdesänkning i botten. Så allt mindre pengar ska fördelas på allt fler tidskrifter som behöver stödet för att överleva.
Varför just kultursektorn blivit så hårt i kläm övergår förståendet. Att dagstidningarna i allt högre grad väljer att nedprioritera kulturjournalistik är alldeles tillräckligt oroväckande. Men att regeringen ska dra undan mattan för ekonomiskt sårbara men kulturellt oumbärliga tidskrifter är ännu svårare att begripa.
En kursändring är ännu inte för sen, men fortsätter man på samma sätt som hittills kommer offren för regeringens spariver att vara många. Det skulle innebära irreparabel skada för landets kulturella mångfald.
Kim Malmberg
Tidskriftsombud
