Från Bagdad till Brahe Djäknar

Från att ha vant sig vid att ständigt frukta för sitt liv i ett Bagdad där bomber kan explodera när man minst anar det, har den 28-årige mannen nu byggt upp ett nytt liv i Åbo där han studerar, sjunger i Brahe Djäknar, går på körfester och känner sig som en i gänget.

Då jag steg ner i den lilla gummibåten i Turkiet berättade föraren att alla människor i den fö regående båten drunknat i Medelhavet. Om jag dör nu kommer jag i varje fall att dö på ettfint ställe. Det var seriöst min reaktion. Jag kan inte ens simma! Men jag hade inte så många andra valmöjligheter än att stiga i med de andra 50 personerna och hoppas på det bästa. En bit in i resan stannade motorn och vi befann oss mitt ute på havet, mitt i natten. Det var varken varmt eller kallt. Havet låg alldeles blankt, det var lugnt och platt som ett golv. Jag började sjunga för mig själv och alla andra i båten frågade upprört varför jag sjöng. De var rädda. Jag kände mig endast lugn. Vad skulle jag annars ha kunnat göra på en båt mitt på ett hav? Jag frågade om jag fick försöka få igång motorn eftersom jag hade erfarenhet av det, och fick igång den efter ett tag.

Jag började sjunga för mig själv och alla andra i båten frågade upprört varför jag sjöng. De var rädda. Jag kände mig endast lugn. Vad skulle jag annars ha kunnat göra på en båt mitt på ett hav?

Efter några timmar hade vi anlänt till en grekisk ö, jag tror det var Lesbos. Vi blev bortförda av polisen till ett ställe. De behandlade oss otroligt dåligt. Jag var så trött så det kändes som att mina ben vek sig under mig.

***

I Åbo tog några vänner med mig på BD:s och Florakörens adventskonsert för några år sedan. Jag har aldrig sjungit eller hört körmusik tidigare men den vackra sången, stämningen och koristernas fladdrande ljus gjorde mig alldeles tagen, och jag tänkte wow! Det där är så vackert! Jag sade till mina kompisar att om ett år står jag också bland dem och sjunger.

***

Efter att vi kommit till Aten fortsatte jag till Makedonien och Serbien. Till slut Ungern. Jag frågade människor hur man tar sig in i Ungern, det var många många människor som vandrade åt samma håll och jag följde efter. Vi vandrade i skogen och jag slog följe med fyra andra irakier. Det var mörkt. Vi var mitt i skogen och jag kunde inte se någonting. Jag hörde hundar och poliser, folk skrek. Ett skott avlossades. Jag gömde mig under ett träd för en helikopter med en stor strålkastare som cirkulerade ovanför mig. Vi lyckades efter en lång språngmarsch genom skogen ta oss över den ungerska gränsen, där vi hittade en taxi som körde oss till Budapest.

***

Jag fick veta att man inte behövde studera musik för att sjunga i kören, utan att det räckte att man kunde sjunga. När det ordnades insjungningar på hösten anmälde jag mig. Jag fick sjunga efter dirigenten Ulf Långbacka som sade att jag har ett musikaliskt öra och så fick ja sjunga en egen sång, jag frågade om jag fick sjunga på vilket språk som helst och de sade ja. Jag valde en sång på arabiska. Efter mitt sångprov var de inte helt säkra på om jag skulle få en plats i kören eller inte, men jag fick komma med på övningarna för att testa. Jag har aldrig tidigare sjungit i kör. Jag kan inte läsa noter, ingenting. Men jag började gå på körövning en gång i veckan. Det kändes först konstigt, jag kände ingen där. Efter tre, fyra veckor sade jag till mig själv ”Ali, du ödslar bara din tid, du kunde göra nåt bättre än det här, det här går inte framåt.” Jag förstod inte svenska och kunde inte läsa noterna. Men mina stämkompisar hjälpte mig. Alla i min stämma andra tenor har varit väldigt snälla och välkomnande och förklarar när jag inte förstår. Jag började banda in körövningarna med min telefon och så lyssnade jag i duschen eller i bussen på väg till jobbet.

Vi var i Kristinestad i kyrkan och jag hade på mig min frack för första gången. Jag kände mig så cool i fracken och det var en fantastisk känsla.

Jag sitter ute på en gata i Bagdad och äter falafel. Riktig falafel! Inte det som ni kallar falafel här! Bredvid mig finns ett stort kafé där ungefär 200 personer sitter och umgås och röker shisha. Plötsligt exploderar en bil bredvid kaféet. När dammet lagt sig springer jag iväg för att hjälpa, jag får snabbt syn på en poliskonstapel. Jag lyfter honom från marken och han andas lite, men jag befarar att han kommer att dö. Medan jag väntar på ambulansen hittar jag hans telefon. Jag söker igenom den och ser att han ringts mycket med en person så jag tänker att det här måste vara hans bästa vän. Jag ringer upp numret och berättar att vi är på väg till sjukhuset. Polisen dör. Hans familj kommer efter en stund, de springer in gråtande och frågar var han är. Vad ska man göra i en sådan situation?

***

Jag känner inte till så mycket om musik, men jag insåg att jag började lära mig sångerna och när det väl var dags för konsert så intygade mina stämkompisar för Ulf att jag kunde allting väl. ”Jag hörde av de andra att du har lärt dig alla sånger och att du blir bättre hela tiden,” konstaterade Ulf. De här människorna är så fina. De märker att jag blir bättre och att jag verkligen försöker. På konserten sjöng jag det mesta utantill. Vi var i Kristinestad i kyrkan och jag hade på mig min frack för första gången. Jag kände mig så cool i fracken och det var en fantastisk känsla.

***

Jag sitter i en buss i Danmark. Precis alla andra är vita, utom jag. De danska myndigheterna vill få ut flyktingarna ur landet och jag är otroligt nervös. Det blir dags för en passkontroll, och en kontrollant närmar sig mig. Jag räcker honom mitt irakiska pass, han tittar i det, svarar ”sir”, och räcker det tillbaka till mig. Jag har inget visum och befinner mig olagligt inne i landet. Han kunde ha tagit mig till polisstationen, men han lät mig gå. Jag är helt stum.

***

Jag visste ingenting om Finland. Jag kände till Nokia. Jag vet inte vad jag egentligen kände när jag kom till Finland. Jag var förvirrad, jag visste inte om jag skulle bli utsparkad från landet, jag kände ingen. När jag kom till asylmottagningen lade jag mig ner i ett hörn på en madrass för att sova. Jag sov länge, mycket länge. Jag kände mig trygg för första gången på en lång tid.

***

2015 lämnade jag Irak. Vad fick mig att lämna Irak? Det var inte pengar. Ingen lämnar Irak i brist på pengar. Jag har betalat människosmugglare ett högt pris för att ta mig bort från landet. Man lämnar Irak för att man fruktar för sitt liv. Jag är politiskt aktiv och är tillsammans med mina vänner aktiv på sociala medier där vi har miljontals följare. Vi lyfter upp orättvisor och de samhälleliga problemen i Irak. Det finns gott om pengar i Irak, vi har massor av olja, men ändå blir de fattiga allt fattigare och de rika allt rikare. I Irak finns många olika milisgrupper som inte går att kontrollera. De kan göra nästan vad de vill, de är farliga om du blir deras fiende. Jag och mina kompisar upplevs som ett politiskt hot, vilket försatt oss i farliga situationer. Mina kompisar har kidnappats och misshandlats. Mina egna erfarenheter kan jag inte tala om offentligt, det vore farligt för min familj hemma i Irak.

Varje gång jag går ut genom dörren hemma i Bagdad brukar min mamma be till gud om att jag ska komma hem igen. I Bagdad finns det inga garantier för att du överlever dagen.

Festen. Det var så mycket glada människor, i frack och finkläder. Jag hade aldrig sett någonting liknande. Hemma i Irak är våra fester inte som de här. Här satt folk vid borden, talade och sjöng. Det var så roligt. Folk blev lite fulla och började plötsligt tala jättemycket med varandra. Jag var så överraskad, jag är säker på att ingen annan irakier upplevt något liknande. Det var en mycket stark gemenskap. Och jag var en av dem.

***

Varje gång jag går ut genom dörren hemma i Bagdad brukar min mamma be till gud om att jag ska komma hem igen. I Bagdad finns det inga garantier för att du överlever dagen. Det kan smälla till i varje gathörn och du kan aldrig vara säker på att nästa person som flyger i luften inte är du.

***

Det här med kör var helt nytt för mig. Jag gillar tekniken, alla är en bit av en större helhet. Det är ganska fantastiskt hur det fungerar, alla rösterna tillsammans blir som ett instrument då låga och höga röster smälter samman. På arabiska brukar vi säga att musik är vårdande för själen. Både sångarna i BD och Flora har varit väldigt välkomnande och jag känner mig inte alls som en outsider. Jag är inte en blyg person och jag kan gå fram till vem som helst och prata. Det känns fint att få träffa nya människor i kören som sedan blir dina vänner. Jag tror att en kör är det rätta stället för att träffa nya människor och ta del av en ny kultur. Även om jag hade finlandssvenska vänner sedan tidigare så visste jag inte så mycket om den finlandssvenska kulturen. Men när man gör saker tillsammans, som att sjunga i en kör, så lär man sig allting mycket snabbt och känner sig som en del av en större helhet.

***

Om några månader ska jag resa till Turkiet för att träffa min mamma. Jag har inte sett henne på sex år. Just nu är det omöjligt att ens tänka sig att jag kan ta mig tillbaka till Irak. Jag hoppas att Irak en gång i framtiden kan bli ett bättre och mer säkert land.

***

En av mina vänner frågade mig, ”Ali, hur kan du alltid vara så glad?” Jag skrattade när jag hörde frågan. Jag gör rum för glädjen i mitt liv. Jag har upplevt mycket hemska saker, jag kan inte berätta allting för då kommer du att börja gråta. Men jag uppskattar mitt liv här i Finland, varje dag. Även om jag också här har flera utmaningar, som att hitta ett jobb och en lägenhet, och jag upplever rasism, så är det här ett säkert land. Jag har ett hem och jag är trygg. Jag har träffat många fina människor som hjälpt mig på vägen. Nu hoppas jag kunna studera till fysioterapeut, det är min dröm. Men jag är lycklig nu.