Finlands mö är ett ordpar som väcker många associationer. Denna kvinnliga nationalsymbol för kanske tankarna till en ung vit kvinna som är blond och blåögd, god, oskyldig och har hög moral. Då hon tolkas i bildkonst står hon nästan utan undantag som en oskiljaktig del av den finska naturen. Hon befinner sig bland skog, åkrar och sjöar, klippor och hav – landskap som ofta får symbolisera renhet, skönhet och lugn.
Trots att finländarnas relation till naturen varierar från person till person är naturen enligt studier viktig för människor både i städer och på landsbygden, oberoende av samhällsklass, och de flesta är eniga om att naturen bör skyddas. Nu uppträder Finlands mö även som symbol för rasistiska, homofobiska och fascistiska tankar, i Yles dokumentärserie Finlands mö i dag, som följer tre högerextrema kvinnors liv över en sommar.
Dokumentärserien möttes av en våg av kritik då den sändes i mars 2022. Den okritiska, observerande stilen ansågs vara opassande för att behandla högerextremism. Dokumentären ifrågasätter inte kvinnornas idéer. Dessutom presenteras de högerextrema och vit makt-relaterade ideologierna som syns i serien inte i en politisk och historisk kontext. Det var denna kritikstorm som fick mig att se dokumentären och lägga märke till att ett visst tema upprepades genom hela serien: natur.
Då någon eller något förstör naturen blir ”hon” ”våldtagen”. Naturen bör därmed skyddas – precis som kvinnor anses vara i behov av manligt beskydd i patriarkatet.
Precis som Finlands mö filmades kvinnorna ofta som en del av den finska naturen. En av kvinnorna kör genom ett somrigt och soligt finskt landskap av skog och åkrar för att komma till ett högerextremistiskt sommarläger på den finska landsbygden. På lägret filmas hon då hon gör nazisthälsning. En annan av kvinnorna, som presenteras som naturvän, filmas i Helsingfors närnatur bland klippor, tallar och hav. Fiskehamnens torn syns i bakgrunden, det är en idyllisk sommardag, och naturvännen förklarar hur hon anser att traditionella könsroller är medfödda.
Jag tror inte att länken mellan Finlands mö och den finska naturen har kommit till av en slump. Kvinnor har sedan länge förbundits med natur. Pachamama och Moder Jord är exempel på koncept genom vilka naturen framställs som en livgivande kvinna. Naturen gestaltas gärna som kaotisk och oförutsägbar, vilket också är en vanlig kvinnostereotyp. Ofta ses den även som lite farlig, häxlik kanske, med sina orkaner och jordbävningar. Den måste därför behärskas av den rationella mannen. Då någon eller något förstör naturen blir ”hon” ”våldtagen”. Naturen bör därmed skyddas – precis som kvinnor anses vara i behov av manligt beskydd i patriarkatet.
Forskare har lagt märke till en retorisk relation mellan invasiva arter och rasism.
Naturen skyddas från bland annat invasiva arter. Forskare har lagt märke till en retorisk relation mellan invasiva arter och rasism. Sättet på vilket invasiva arter diskuteras, att de är främlingar, ett hot för de inhemska arterna, liknar sensationell xenofobisk retorik som bygger på rädslor för det ”främmande”. De inkommande arterna anses hota den inhemska, rena och harmoniska naturen, och därmed måste deras ”invandring” stoppas. Denna koppling är inte okänd för högerextremister. En viss högerextrem finsk politiker likställde flyktingar med invasiva arter i ett tal i riksdagen 2019. Och vi hör kvinnan som profilerar sig som naturvän i dokumentären poängtera hur viktigt det är att beskydda vår närnatur.
Samma kvinna påpekar att skyddandet av närnaturen är viktigare än att agera mot klimatförändringen. Då vi vet att de fattigaste människorna i globala södern påverkas allra mest av klimatförändringen, ibland med fatala konsekvenser, kan detta ses som ett ideologiskt uttalande. Det innebär att vi i det globala nord inte skall ta ansvar för den miljökatastrof vi själva orsakat. På basis av arkivmaterial som visas i dokumentären hade miljöaktivisten Pentti Linkola år 1991 liknande tankar om Finlands roll då det kommer till hungersnöd i Etiopien och Somalia. Linkola ansåg att folket där skulle få dö för att minska på den växande befolkningens miljöeffekter, utan att reflektera över det mångfaldigt större ekologiska fotavtrycket av finländare. Dessutom verkade han ignorera hur västvärlden byggde upp de kolonialistiska strukturer som än i dag orsakar global ojämlikhet och är en av drivkrafterna bakom hungersnöd. I allmänhet får arkivmaterial av Linkola förvånansvärt mycket plats i dokumentären. Trots detta tas hans ekofascistiska tankar samt hans sympatiserande med Hitler och nationalsocialism upp först i tredje avsnittet av serien. Tittar vi på historien är länken mellan natur, rashygien och totalitärt tänkande inte ny. Den så kallade rasläran byggde på socialdarwinismens evolutionsbiologiska idéer, och både den tyska nationalsocialismen och den italienska fascismen kopplade ihop hembygd, natur och ”renrasighet”.
De inkommande arterna anses hota den inhemska, rena och harmoniska naturen, och därmed måste deras ”invandring” stoppas.
Kvinnorna i dokumentären tar upp så kallad naturlighet i flera sammanhang. Enligt dem är icke-heteronormativ sexualitet eller ickebinära könsidentiteter onaturligt, medan de uppfattar traditionella könsroller som naturliga. Likaså anses preventivmedel vara onaturligt av vit makt-rörelsen som en av kvinnorna tillhör. Detta tankesätt kan kopplas ihop med Darwins evolutionsteori och dess vikt på reproduktion, där endast heterosexuellt parningsbeteende skulle vara naturligt. Faktum är dock att naturen består av en mångfald av olika kön och sexuella beteenden.
Kvinnlighet och dess relation till naturen spelar en viktig roll i dokumentären. Kvinnorna kan förknippas med den godhet och den höga moral som Finlands mö står för. Dock handlar rasism och homofobi i slutändan inte om moral, utan om stödjandet av rasistiska, homofoba och ojämlika strukturer i samhället. Enligt finsk lag bör Yle stödja tolerans, jämlikhet och jämställdhet. Jag funderar på huruvida dessa mål uppnås genom en dokumentär som reproducerar de narrativ som förknippar natur med fascism och rasism.
Skribenten är klimatspecialist och humaniststuderande som njuter av mångfaldig natur.
Vill du läsa mer?Artikeln publicerades i tidskriften Astra nummer 3-4/2022. Astra är en tidskrift som utmanar, upprör och uppmuntrar till förändring. Astra utgår ifrån en feministisk förståelse av världen. Läs mer om Astra |
 |
