Martin Hägglund är en svensk litteraturvetare, verksam vid Yale-universitetet i USA. För något år sedan blev hans bok This Life stort uppmärksammad, i Sverige särskilt efter att den översatts (Vårt enda liv). På baksidan av min upplaga av boken berättar fotomodeller och rockstjärnor om hur mycket den betytt för dem. Man kan i och för sig fråga sig om alla dessa människor verkligen läst boken eller förstått vad de läst, men dessa lovord vittnar ändå om att de filosofiska idéer som Hägglund utvecklar i boken tilltalar många människor. Jag har stött på ganska många recensioner av boken, och det jag läst har inte gjort mig sugen på att själv läsa den. Men i somras gjorde jag ändå slag i saken: kanske är ändå en av filosofens plikter att bilda sig en egen uppfattning om idéer som redan flyter runt i samhället.
Martin Hägglunds bok This life har tilltalat och berört många.
Bokens grundidéer förvånade mig dock. Även om flera av de recensioner jag läst har innehållit mycket tänkvärda synpunkter på bokens två uppenbara huvudteman – Hägglunds religionskritik och hans argument för det han i amerikansk anda kallar ”demokratisk socialism” (då k-ordet inte kan användas) – har jag emellertid inte stött på någon som diskuterat de idéer som dessa huvudteman bottnar i. Så det är vad jag ska försöka göra i den här texten. Men för att komma fram till dessa idéer ska jag börja i Hägglunds kapitalismkritik.
Jag har stött på ganska många recensioner av boken, och det jag läst har inte gjort mig sugen på att själv läsa den.
För den är som förtrogen med Marx Kapitalet, särskilt den så kallade värdekritiska läsningen (se min artikel i Ikaros nr. 4, 2017), är många delar av Hägglunds resonemang välbekanta. Kapitalismen strukturerar vår tid genom uppdelningen mellan arbetstid och fritid, en ”tidsekonomi” utan yttre syfte, då kapitalet endast strävar efter att förmera sig själv i det oändliga. Politiska åtgärder kan visserligen dämpa de värsta konsekvenserna av en sådan livsform, men staten kan inte göra upp med den i grunden utan att samtidigt ställa sig själv i fråga, eftersom staten är beroende av skatteintäkter, alltså av kapitalets förmering. Friheten, vår möjlighet att arbeta för mål vi själva har valt, kräver betydligt mer radikala förändringar.
För den som är förtrogen med Kapitalet och värdekritiken är dock Hägglunds resonemang också påfallande olikartat, ja rentav på centrala punkter motsatt Marx. Medan Marx genom sin analys vill visa att existensen av en allmän ekvivalent – det som gör allt jämförbart med allt annat, det som innesluter allt i en strikt rangordning – är kapitalismens kärna och alltså något historiskt betingat, hävdar Hägglund att begreppet ”värde” nödvändigtvis är transhistoriskt. För Hägglund består livet helt enkelt i ett bevarande och förmerande av ”värde”. Han skriver, uttryckligen riktat mot värdekritikerna (s. 262):
Marx restricts his own use of the term “value” to the capitalist conception of value as the quantity of labor time. Yet Marx explicitly challenges and seeks to transform the capitalist measure of social wealth, which implicitly commits him to a revaluation of value. A measure of wealth analytically presupposes a measure of value.
Om vi för ner detta teoretiska resonemang till jorden ser vi enkelt hur konstigt det är. Om en medeltida bonde funderar på vad som ska göras imorgon, om något behöver göras på åkern eller om han ska utföra vissa lagningar på huset, behöver han då verkligen ett ”värdemått”, som inte bara gör dessa två sysslor jämförbara utan gör alla tänkbara sysslor, ting och tillstånd jämförbara? Om jag sitter på en restaurang och väljer från menyn, behöver jag då verkligen ett värdemått, som inte bara rangordnar alla rätter på menyn utan för upp dem på en rangordning som potentiellt omfattar allt som tänkas kan?
I kapitalismen finns det förstås ett sådant värdemått: pengar, enkelt uttryckt. En prislapp kan sättas på vad som helst, och därmed har det blivit jämfört och givits en plats i en allomfattande rangordning. Hägglund vill bara byta ut detta värdemått mot ett annat, tvådelat värdemått. För allt som fungerar som medel: hur många tidsenheter fritid det skapar. För allt som är mål: styrkan av mitt personliga engagemang för denna sak. Hägglunds kapitalismkritik blir därför väldigt annorlunda Marx. Medan Marx vill visa att kapitalismen producerar något som underminerar dess funktionssätt och att kapitalismen därför kommer att gå under vare sig vi vill eller inte, menar Hägglund att problemet med kapitalismen är att den står i konflikt med saker som många människor värdesätter, en kritik som Marx skulle avfärda som idealistisk.
Vad innebär exempelvis kärlek? Enligt Hägglund är kärlek att göra något för sin partner. Man gör det eftersom hon annars kan lämna en, eftersom relationen annars skulle riskera att gå under.
Det var just denna värdefilosofi som förvånade mig, särskilt som jag inte sett någon kommentera den och särskilt som Hägglunds religionskritik och hans argument för det han kallar ”demokratisk socialism” bottnar i denna värdefilosofi. Enligt Hägglund grundar sig allt värde ytterst sett i mina val. Dessa val ska dock inte förstås som inre beslut, utan vad jag väljer att engagera mig i blir först tydligt i mina handlingar. Annorlunda uttryckt är alltså allt jag gör uttryck för det Hägglund kallar min ”praktiska identitet”. Allt jag gör är ett svar på frågan ”who should I be?”: ”as a spiritual being, I am acting […] for the sake of who I take myself to be” (s. 187). Innehållet i denna praktiska identitet varierar förstås från person till person. Hägglund nämner som innehåll i sin egen praktiska identitet framför allt sitt arbete som författare och lärare, därtill vänskap, kärlek och vissa politiska ideal. Andra skulle nämna andra saker i sina. De enda gränserna är de som sätts av det faktum att vi är sociala varelser: det är inte möjligt att betrakta andra människor som fullständigt irrelevanta.
Det här sättet att resonera medför dock en hel del konstigheter. Vad innebär exempelvis kärlek? Enligt Hägglund är kärlek att göra något för sin partner. Man gör det eftersom hon annars kan lämna en, eftersom relationen annars skulle riskera att gå under. Det här är avslöjande. För de enda möjligheter Hägglund ser i exempelvis en kram är att man gör det antingen helt för sin egen skull (jag kramar för att jag vill bli kramad) eller för att upprätthålla relationen. Möjligheten att vara drabbad av en annan människa finns inte för Hägglund, möjligheten att krama om henne för att hon är ledsen eller att krama om henne utan några syften eller skäl över huvud taget. Kärlek blir för Hägglund ett val, ett val som dock som sagt inte ska förstås rent intellektualistiskt, utan som en fråga om engagemang och handling. Enligt Hägglund är det med andra ord inte så att jag drabbas av hur underbar någon är och därför vill vara tillsammans med henne, utan det är min vilja att vara tillsammans med henne som gör henne värdefull för mig och därigenom ger henne ett värde.
Begreppet ”värde” gör allt jämförbart med allt, men tro, liksom kärlek, är ett möte med det ojämförbara, med någon som inte enbart kvantitativt övergår allt annat. Lyckan är här den lycka som skänks mig.
Mot bakgrund av denna värdefilosofi blir Hägglunds religionskritik både självklar och trivial. Centralt i hans kritiska resonemang är frågor om tid och ändlighet, men dessa frågor blir centrala bara om man redan har accepterat tanken att allt meningsfullt bottnar i mina egna val och handlingar. Men den troende tänker ju inte så. Tvärtom: religiös tro, liksom kärlek, är upplevelsen av ett drabbande tilltal, av att någon som inte är jag skakar om mig i grunden. Vad än jag gör är då ett svar på detta tilltal, inte det som kommer först. Begreppet ”värde” gör allt jämförbart med allt, men tro, liksom kärlek, är ett möte med det ojämförbara, med någon som inte enbart kvantitativt övergår allt annat. Lyckan är här den lycka som skänks mig.
Hur ska man i ljuset av detta förstå bokens popularitet? Jag har svårt att tro annat än att det är bokens budskap, ytligt betraktat, som tilltalar många människor. Resonemanget som leder fram till slutsatsen blir då mindre viktigt. Men frågan är om boken i själva verket inte skulle kunna få många att omvärdera denna slutsats, om de uppmärksammade de konstigheter som leder fram till den.
Hugo Strandberg är docent och universitetslärare i filosofi vid Åbo Akademi.
Vill du läsa mer?Artikeln publicerades i Ikaros nummer 1/2022. Ikaros är en tidskrift om människan och vetenskapen som strävar efter att skapa ett forum för en öppen diskussion kring den betydelse vetenskaperna har i vårt samhälle. Läs mer om Ikaros |
 |
