På tidskrift.fi listar vi ett tjugotal finlandssvenska kulturtidskrifter. I fler än så skrivs det om kultur och skapas kultur i varje nummer. Dessa tidskrifter sysselsätter kulturarbetare, författare, poeter, filosofer, intellektuella. Ändå kan man när man följer med dagstidningarna och svenska Yle få uppfattningen att de här inte alls existerar. Så pass litet är det uttalade intresset för att skriva om tidskrifter och intervjua dem som gör dem.
Jag begriper att det finns mycket annat att göra kulturjournalistik kring, och att det finns begränsat med tid. Men det förklarar inte varför massmedia är så till synes ointresserade av tidskrifterna.
I dag utges 21 finlandssvenska tidskrifter som är mer än hundra år gamla. Tjugoen. Det är världsrekord i Norden och antagligen i hela världen. Ingenstans hittar vi lika många lika gamla tidskrifter i förhållande till folkgruppens storlek. Finska Läkaresällskapets Handlingar är 184 år gammal, nästa år ansluter sig Fredsposten till hundraåringsklubben.
Tidskrifterna i Svenskfinland är unika sett ur flera perspektiv. Det första som sticker ut är mängden, sett till befolkningsandelen. Det andra är förstås bredden. Men det mest imponerande är ändå motståndskraften, förmågan att överleva. Det är alldeles klart att vi har fonderna att tacka för ett starkt stöd, men det är inte hela sanningen. Tidskrifterna är ett avgörande lim i Svenskfinland, oavsett om massmedia skriver om dem eller inte. Kanske det är dags för tidskrifterna att vässa armbågarna och ta litet mer plats.
Men vem ska lyfta tidskrifternas svans? Mitt svar är entydigt: Tidskrifterna måste ta ett större ansvar för sin egen synlighet.
När landets svenskspråkiga kulturredaktioner numera återfinns på Hbl och på svenska Yle så har vi ett problem i ankdammen. Västra Nyland, Borgåbladet, Vasabladet, Österbottens Tidning och Sydin har inga kulturredaktörer längre. Svenska Yle dök inte upp på årets bokmässa. Hbl ägnar sig i allt högre grad åt poddar, populärkultur och krönikor men allt mindre åt omvärldsbevakning. Yle plussar på med frågesporter.
Vem ska stå för djupet och analysen när massmedia tenderar att visa allt mindre intresse. Det var frågan i ett av våra scenprogram på bokmässan. Torbjörn Kevins kritik var obönhörlig. Vill man vara relevant så måste man stå för djup.
Här har tidskrifterna sin chans. Fortsätta stå för djupet, stå för de alternativa berättelserna, för mångfalden, den nyanserade samhällsbilden. Tidskrifterna kan belysa och förklara den tid vi lever i. Men vem ska lyfta tidskrifternas svans? Mitt svar är entydigt: Tidskrifterna måste ta ett större ansvar för sin egen synlighet.
Problemet är inte vad tidskrifterna skriver om eller ens hur de skriver. Vi har ett nittiotal tidskrifter som fortsätter skriva vitt och brett, mångsidigt, bångstyrigt och utan stordriftskrav eller synergieffekter.
Men utan synlighet hittar tidskrifterna inte nya läsare, utan nya läsare sviktar ekonomin och relevansen. Opinionsbildandet i Svenskfinland krisar både på grund av att intresset hos tidningsutgivarna avtagit och på grund av att dagens samhällsklimat inte verkar gynna en fördomsfri debatt om viktiga frågor. Men det borde inte hindra oss från att försöka. I min våtaste tidskriftsdröm skulle jag vilja se fler tidskrifter vässa sin opinionsjournalistik och ta upp kampen om rampljuset. Det är avgörande för tidskrifternas relevans, även för de som ser sig som medlemstidskrifter. När samhällets stöd till både civilsamhälle och kultursektorn stadigt minskar så behöver utgivarna höja rösten via sina tidskrifter.
En annan möjlighet för tidskrifterna är att se trender och rida på dem. Nördandet är en global trend och den är som klippt och skuren för små och nischade tidskrifter. Kombinerat med bättre marknadsföring finns här både läsare, medlemmar och pengar att hämta.
I Dagens Nyheter skriver Martin Gelin en intressant krönika om nörderiet och tidskrifterna. Ett tema som för övrigt även lyftes i ett scenprogram i vår regi med Pia Prost från tidskriften Skärgård, Eva Roos från Psykosociala förbundet och ö-nörden Christian Pleijel.
Nördandet tar sig sådana uttryck som att fota på kinofilm, använda knapptelefoner, läsa på papper, lyssna på vinyl, kassetter, spela brädspel med mera. Så jag förutspår att tidskrifterna kommer att få en statushöjning vare sig det intresserar kulturredaktionerna eller inte. Och bra är väl det. När massmedia simmar mot ytan i jakt på läsare och klick kan tidskrifterna kontra med mera eftertanke, grundlig analys och långsamt tempo och en produkt man kan lägga ifrån sig och återkomma till.
Många av utmaningarna för tidskrifterna kan mötas med mer kreativ opinionsjournalistik och en förmåga att rida på samhällets trender. När nördandet fått status och där fördjupning efterfrågas av fler och fler som fått nog av glassig yta så har landets tidskrifter en unik möjlighet att ta plats: som förvaltare, skapare och förnyare av kulturell mångfald.