.jpg)
Text & Foto: Kim Malmberg
Svenska Litteratursällskapets arkivchef Kristina Linnovaara (bilden) är SLS ansvarsperson i digitaliseringsprojektet och sitter även med i styregruppen. Även om den stora massan av tidskrifter som nu ska digitaliseras redan ligger hos Nationalbiblioteket så har SLS bidragit med sakkunskap och information om tidskrifterna. SLS är också största privata bidragsgivare till projektet som totalt stötts med dryga två miljoner euro.
I pressmeddelandet som publicerades 17 februari 2026 står det så här:
”Sedan 1771 har det utkommit över 3 000 svenskspråkiga tidskrifter i Finland. De representerar en stor mångfald: från vetenskapliga, religiösa och hobbyinriktade tidskrifter till förenings-, företags- och skolpublikationer, skämttidningar och tidskrifter för årets fester. Cirka en tredjedel av materialet är sedan tidigare digitaliserat, främst allmänna tidskrifter och fronttidningar.”
Linnovaara säger att digitaliseringsprojektet går i linje med SLS:s syfte att bevara det historiska och gagna kännedomen om det svenska kulturen och historien i Finland.
– Med tanke på vad det finns för material eller data att tillgå så är det de svenska dagstidningarna och tidskrifterna väldigt centrala när det gäller att utöka förståelsen för det förflutna och för det svenska i Finland. Därför är det helt naturligt från vår synvinkel att SLS är med och stödjer en digitalisering säger Linnovaara.
Med stöd avses också pengar. Projektet har fått brett finlandssvenskt fondstöd beviljat av Amos Andersons Fond, Stiftelsen Tre Smeder, Stiftelsen för Åbo Akademi, Svenska Folkskolans Vänner och Svenska Kulturfonden. Men det är SLS som levererar den största penningsumman till projektet.
Genomfört år 2031
Linnovaara säger att det tryckta arkivmaterialet är värdefullt och viktigt också ur nationellt perspektiv. De svenskspråkiga materialet i NB:s databas rankats väldigt högt bland nationella sökningar och väldigt mycket forskning om det finländska och finska använder de svenska tidningarna och tidskrifterna som bakgrundsmaterial för forskning.
Projektet ska vara klart år 2031. Då har digitaliseringen av finlandssvenska tidskrifter blivit gjord för alla utgåvor fram till och med år 2024.
Precis allt som nu digitaliseras kommer inte att vara direkt tillgängligt via Nationalbibliotekets portal. Gemene hen som vill gräva i tjänsten digi.kansalliskirjasto.fi kommer att kunna söka sig fram til år 1974. Men där blir det stopp. Perioden från 1975–2024 att vara tillgänglig enbart i friexemplarsbiblioteken.
Till dessa hör Nationalbiblioteket, riksdagens bibliotek, Åbo Akademins bibliotek men också SLS bibliotek. SLS har beviljats användarlicens vilket gör att men genom att besöka SLS arkivs forskarsalar i Helsingfors eller Vasa kan få tillgång till de sista 50 åren av digitaliserade tidskrifter.
Bredden imponerar
Vetenskapliga tidskrifter som utkommit till och med slutet av 2016 blir öppet tillgängliga via Nationalbibliotekets webbportal, medan det går att läsa vetenskapliga tidskrifter som utkommit 2017–2024 på SLS arkiv i Helsingfors och Vasa.
Kristina Linnovaara säger att bredden bland de finlandssvenska tidskrifterna har imponerat på henne.
– Det att det finns tidskrifter om allt möjligt, avspeglar väldigt bra det finlandssvenska, säger hon.
Tidskrifterna ger också väldigt mycket information om det svenska kulturarvet i Finland och om vad som skett och sker inom föreningslivet.
– Också därför är det en helt naturlig sak att SLS stöder en digitalisering, säger Linnovaara.
Även om en viktig aspekt i SLS engagemang i projektet är att finansiera projektet så har SLS också bidragit med information om titlar. Kristina Linnovaara sitter med också i styrgruppen som för projektet vidare.
Det betyder också att användarna via SLS får tillgång til det nya digitaliserade material gradvis i den takt som det digitaliseras. Ett av målen är att de svenska vetenskapliga tidskrifterna digitaliseras redan under år 2026, vilket också gör dem tillgängliga för den som tar sig till SLS bibliotek i Helsingfors och Vasa.
– Vem som helst kan komma hit och forska i de digitaliserade tidskrifterna. Men det lönar sig att reservera plats, säger Linnovaara.
Knepig juridik
De rent juridiska frågorna kring digitaliseringsprojektet har väckt frågor bland många tidskrifter. För att reda ut det här tog jag kontakt med Kopiosto som beviljar användarrätter och ansvarar för att upphovsrätten bevakas.
Chefsjurist Kirsi Salmela besvar frågorna på finska och per mejl men har granskat och godkänt det översatta innehållet.
Salmela börjar med att öppna bakgrunden för projektet.
–I det här projektet har Nationalbiblioteket av Kopiosto fått tillstånd, på upphovsmännens och förlagens vägnar för de svenskspråkiga tidskrifterna att digitalisera de gamla tidningarna och öppna de årgångar som omfattas av avtalet för allmänheten via Nationalbibliotekets tjänst digi.kansalliskirjasto.fi.
Avtalet omfattar finländska svenskspråkiga tidskrifter som utkommit före utgången av 1974 samt svenskspråkiga vetenskapliga tidskrifter som utkommit före utgången av 2016. I avtalet har man kommit överens om en upphovsrättslig användningslicens med Nationalbiblioteket.
Kopiosto har gett tillståndet på upphovsmännens och förlagens vägnar med stöd av fullmakter som de fått av dem. Utöver detta får avtalet så kallad avtalslicensverkan med stöd av upphovsrättslagen.
- Kopiosto kan bevilja tillstånd med stöd av upphovsrättslagen, inte bara för de upphovsmän och förlag som organisationen representerar, utan också för upphovsmän och förlag som inte är representerade, förklarar Salmela.
Detta grundar sig på upphovsrättslagen samt på undervisnings- och kulturministeriets godkännandebeslut, med stöd av vilket Kopiosto har rätt att bevilja sådana avtalslicenstillstånd inom vissa användningsområden.
I detta fall hänvisas till paragraf 16 d i upphovsrättslagen, det vill säga digitalisering och tillgängliggörande för allmänheten av material som finns i en kulturarvsinstitutions samlingar.
Hur ska en tidskrift förhålla sig till detta projekt i relation till upphovsrätten? Om tidskrift A har upphovsrätt till sitt eget material, vad är då den juridiska processen genom vilken upphovsrätten överförs?
– Genom detta avtal mellan Kopiosto och Nationalbiblioteket överförs inga upphovsrätter till Nationalbiblioteket – inte heller genom Kopiostos fullmakt. Med fullmakten ger upphovspersonen eller förlaget Kopiosto mandat och rätt att bevilja användningstillstånd för vissa användningsändamål. Ett sådant ändamål är användning av verk i kulturarvsinstitutioner, skriver Kirsi Salmela.
För att uttrycka det i klartext så ändrar inga upphovsrättsliga rättigheter. Däremot beviljas en viss användarrätt till Nationalbiblioteket inom ramen för digitaliseringsprojektet. Denna användarrätt omfattar rätten att digitalisera tidningarna och göra dem digitalt tillgängliga för allmänheten. Upphovsrätten till artiklarna i tidningarna ligger fortfarande hos utgivaren eller upphovsmannen, beroende på vilka avtalsarrangemang som gäller.
Finns det någon åldersgräns i denna fråga, det vill säga är äldre material utan upphovsrätt och, om så är fallet, hur gammalt material handlar det om?
- Upphovsrätten gäller under upphovsmannens livstid plus 70 år från utgången av upphovsmannens död. Därefter får materialet användas fritt. Det finns ingen fast tidsram som kan tillämpas, skriver Salmela.
Hur sköts upphovsrättsfrågorna för färskt material? Och vilken är den upphovsrättsliga ram inom vilken rätten överförs?
- För sådant tidskriftsmaterial (artiklar, bilder osv.) där upphovsrätten fortfarande gäller, behövs upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Upphovsrättsägarna har gett Kopiosto fullmakt att i vissa användningssituationer bevilja användningstillstånd på deras vägnar. Då kan Kopiosto bevilja användningstillstånd på upphovsmännens och förlagens vägnar. Det är en sådan situation det är fråga om i detta projekt, avslutar Salmela.
Också Nationalbiblioteket har en frågor och svar-sektion där olika frågor gällande upphovsrätten är besvarade. Det lönar sig att bekanta sig med den före du publicerar material ur tidskrifterna.
