KOLUMN av Hannah Ohlén. När James Joyce publicerade ett avsnitt ur Ulysses i den lilla amerikanska tidskriften The Little Review 1918 kallade kritikerna det för ”obscen litteratur”, så obscen att tidskriftens redaktörer ställdes inför rätta.
Ändå var det just där, i litteraturens yttersta marginal, som en av 1900-talets mest banbrytande romaner såg dagens ljus.
Ungefär parallellt med detta, under modernismens frammarsch i Finland, startades Ultra, ett kortlivat tvåspråkigt tidskriftsprojekt som bland annat gav plats åt poeten Edith Södergran, översättaren, författaren och litteraturkritikern Elmer Diktonius samt författarinnan, litteraturkritikern, dramatikern och översättarinnan Hagar Olsson. Röster som då betraktades som vilda och odisciplinerade, men i dag ses som centralfigurer inom den finlandssvenska litterära traditionen.
Ultra var ett forum som tog upp de samtida litteratörerna och samlade de nya konstnärliga uttrycken i det dåvarande kosmopolitiska Finland. Den tvåspråkiga modernistiska offentligheten omformades och utmanade på många vis den litterära offentlighetens rigida och vanemässiga hållning.
Hundra år senare skriver tidskriftsombudet Kim Malmberg på tidskrift.fi att det ”i dag utges 21 finlandssvenska tidskrifter som är mer än hundra år gamla. Tjugoen. Det är världsrekord i Norden och antagligen i hela världen.”
Kulturtidskrifterna har en fyrahundraårig historia och uppbär i dag en infrastruktur för demokrati, idéutveckling och minoritetsröster, men också en form som tillåter såväl smala som breda tilltal. Inom kulturtidskriftsvärlden brukar vi tala om kulturtidskrifterna som en plantskola, men för oordningens och den allmänna igenkänningens skull kallar jag det en förskola inför offentligheten, en plats där idéer föds och utvecklas.
I en svensk kontext har i Ord & Bild, Kris, BLM och senare OEI idéer kunnat prövas långt innan de nått dagspress. Utan dessa ekosystem hade svensk kulturhistoria varit fattigare, mer endimensionell och framför allt betydligt tystare, och jag vill drista mig till att säga att detsamma gäller även den finlandssvenska kulturhistorien.
Kulturtidskrifterna behöver långsiktiga stödstrukturer och mindre administration. Nu drabbas man av det motsatta, eftersom man hänvisas till att söka projekt- och fondbaserade korttidsstöd.
Ny tids chefredaktör Janne Wass rapporterade i februari 2025 att endast två finlandssvenska kulturtidskrifter hade beviljats statligt stöd från Taike för verksamhetsåret. Anslaget som tidigare legat kring 800 000 euro hade skurits ner till 680 000 euro, vilket enligt Wass uträkning innebar en reell sänkning om 50 procent under en tjugoårsperiod om man tog hänsyn till inflationen.
Det leder oss till en annan central fråga om kulturtidskrifternas framtid. Rent historiskt har de befunnit sig inom ramarna för den triangulära modellen, där offentlig finansiering, privat finansiering och ideellt arbete möjliggjort dess existens. Men balansen inom detta ramverk har förskjutits och levnadsomkostnaderna har skjutit i höjden.
Att romantisera det ideella arbetet i dag vore att bortse från de ekonomiska villkor som förändrats så drastiskt att det inte längre är ett fritt val utan ett krav. När denna historiska förskjutning sammanfaller med statliga nedskärningar uppstår frågan om vilka strukturer som ska bära den kreativa miljö som vår offentlighet bygger på.
Malmberg frågar sig i samma text som jag nämnde ovan ”vem [som] ska stå för djupet och analysen när massmedia tenderar att visa allt mindre intresse”. Under de senaste åren har ett annat slags förnyelsearbete tagit form. Delar av det har förflyttats från tidskrifternas pärmar till snabbare och mer responsdrivna arenor: sociala medier, poddar, nyhetsbrev och andra digitala mikrooffentligheter, där idéer cirkulerar utan de redaktionella strukturer som tidigare möjliggjort de kollektiva tankeexperimenten.
Förnyelsen upphör alltså inte, men dess villkor har förändrats. I dessa format måste en idé redan vara begriplig, reaktiv och delningsbar för att få fäste, vilket i sin tur begränsar vilken sorts intellektuell prövning som är möjlig.
Frågan är alltså inte bara om och var förnyelsen sker, utan vilken typ av förnyelse som över huvud taget kan uppstå.
När förmedlingen mellan forskning, konst och civilsamhälle av olika skäl inte längre bärs upp av dagspressen blir vikten av det eftertänksamma skrivandet desto större. Om vi vill värna en offentlighet som kan rymma det oprövade, det långsamma och det ännu icke-formulerade krävs en politisk vilja att stärka de institutioner som i flera hundra år burit idéutvecklingen framåt.
.jpeg)
Om kulturtidskrifterna försvagas ytterligare, försvagas också de rum där kritik, fördjupning och oberoende tänkande kan ta form. Det är inte en marginell kulturfråga, utan en demokratifråga.
Hannah Ohlén är litteraturvetare och arbetar sedan 2013 inom kulturtidskrifts- och förlagsvärlden. Ohlén sitter även med i styrelsen för Sveriges kulturtidskrifter och i styrelsen för Mälardalens frilanssektion. Ohlén arbetar bland annat med kulturtidskrifterna OEI och Divan. Under åren 2012–2019 arbetade hon även med tidskriften Kris och kritik och Fronesis.
Denna analys har tidigare publicerats i HBL 21.1.2026.