KOLUMN. Det finns många vägar till lönsamhet och inga av dem är varken raka eller väldigt lättnavigerade. Stötesten nummer ett är en kombination av två saker: Ökade kostnader och minskade intäkter. Ett väldigt svårt och potentiellt ödesdigert scenario. Om utgifterna fortsätter öka medan inkomsterna gör det motsatta så skapas ett gap som blir större varje dag och som äter av tidskriftens verksamhetsförutsättningar.
Det finns många orsaker till att tidskrifternas ekonomi är svår. Dels handlar det om att vi läser mindre än någonsin, vilket gör att efterfrågan på tryckt innehåll har minskat, samtidigt som man inte kan säga att suget på innehållet i digital form har ökat. Dels handlar det om att det på kort tid av tidigare nämnda orsaker blivit väldigt mycket dyrare att trycka och distribuera tidskrifter. Samtidigt har staten konsekvent minskat på stödet till kultursektorn, däribland tidskrifterna.
Tidskrifterna försöker därför balansera i en värld där också dagstidningarna går dåligt och där bokförlagen är allt mindre intresserade av den tryckta boken som inkomstkälla.
Det är ingen överdrift att tidskrifterna kollektivt ligger illa till. Intäkterna ska hämtas via privata fonder, via annonsering i olika former och genom att be allt mer pengar av prenumeranterna. Annonsmarkanden är instabil och de stora anonsörerna är inte intresserade av små tidskrifter. Samtidigt finns det en gräns för hur mycket både fonder och privatpersoner vill och kan betala för att upprätthålla tidskrifter.
På Irland har man nyss beslutat att det pilotprojekt där man betalat ut medborgsarlön till konstnärer ska permanentas. Mellantidsresultat visar att för varje statlig euro som investeras i kulturlivet så får samhället tillbaka 1.39 gånger insatsen. Du läste rätt. Staten vinner på att stöda konstnärer. Denna summa genereras till stor del av en ökad andel betalda skatter och minskad andel socialbidrag. Studien visar alltså med all önskvärd tydlighet att det lönar sig att satsa statliga medel på kultur.
Nu går man in för att utvidga projektet på Irland. Konstnärerna får 325 euro i veckan som basinkomst och ges därmed arbetsro att jobba med sin konst och producerar därför mera konst vilket betalar sig tillbaka via inkomster, minskat behov för sociala bidrag och ökad produktivitet.
Tillbaka till Finland. Här gör regeringen inga pilotprojekt för att väcka liv i kultursektorn, utan i stället aviserar man varje år nya nedskärningar, helt oavsett regeringsbas. Den finländska verkligheten är sådan att den som jobbar med kultur och inte kan fixa sin ekonomi själv är dömda att ha det svårt. Staten rycker inte in.
Postens distributionskostnader tillåts samtidigt skena iväg på ett sätt som saknar motstycke och är helt oförenligt med fri konkurrens. Posten som snart ska börslista sig har nog vass konkurrens inom paketsektorn men när det gäller distribution av småtryck och tidningar finns det ingen aktör som kan ta upp kampen hel och hållet. Då passar Posten på att kompensera uteblivna marknadsandelar från den konkurrensutsatta verksamheten med att höja distributionen av trycksaker – inte bara varje år utan flera gånger under samma år.
Frågan om ett distributionsstöd till tidningar och tidskrifter inget nytt påhitt. Denna mekanism har använts förr, dess kostnader är marginella i förhållande till statsbudgeten och de positiva effekterna är odiskutabla.
Enligt snabba uträkningar skulle det krävas några miljoner euro årligen för att stöda landets alla kultur- och civilsamhällestidskrifter i Finland, oavsett språk. Det är försumbart liten andel av statsbudgeten. Och nyttan skulle vara obestridlig. Tidskrifterna på svenska i Finland sysselsätter cirka 180 personer och omsätter 10 miljoner euro årligen. Skulle dessa tidskrifter ha en bättre ekonomi så kunde de sysselsätta fler och generera mer skatteintäkter till samhället. Samtidigt skulle tidskrifterna mer än i dag bidra till det som borde vara alla myndigheters och olika sektorers gemensamma talko, att få landets medborgare att läsa betydligt mer än i dag. För att prata med irländarna, när man investerar i kultur får man något tillbaka som både genererar pengar men ger andligt kapital som är hårdvaluta i en konkurrensutsatt värld. För ett avlägset land som Finland borde det här ha hög ambition för vår regering.
För dig som undrar om varför jag tjatar om papperstidskrifter när man kan läsa digitalt. Är inte det billigare? Löser det inte alla problem? Nej, tyvärr. Digitaliseringen är det i och för sig inget fel på, men det är ingen patentlösning för en tidskrifts ekonomi och det får inte automatiskt fler att läsa. De kan också kräva dyra investeringar att anpassa sig till de digitala kanalernas krav på format och innehåll och det kräver djupa fickor medan man inväntar de digitala läsarna som borde vara tre-fyrfaldigt fler för att den digitala affären ska gå ihop.
Expertisen är ganska enig. Om vi finländare ska läsa mera så krävs det målmedvetna satsningar, allt mindre skärmtid och allt mera analoga medel för att rädda våra söndervittrande hjärnor. Därför är stödet till tidskrifter och läsning så otroligt viktigt.
En injektion av riktat stöd till kulturbärande tidskrifter skulle däremot ha en enorm betydelse för dels tidskrifternas livskraft och dels för läsandet. Skulle man dessutom gå inför att kraftigt sänka bokmomsen och ekonomiskt stimulera kulturfältet som helhet så skulle vi plötsligt se en expansion som genererar mångfald, arbete och utbud som sin tur ger intäkter som gagnar hela samhället.
Kim Malmberg
Denna text publicerades även i tidskriften Skärgård
