Tidskriften som fortsätter trotsa oddsen

Text: Kim Malmberg

Reval, januari 1918. På Riddaregatan i centrum av den stad som i dag kallas Tallinn grundas en svenskspråkig tidning vars namn blir Kustbon. Den estlandssvenska befolkningens tidning kämpar i motvind från första stund.

Men först. 1920-talets Estland präglades av progressiva minoritetslagar som tryggade autonomi för den svenska, tyska, ryska och judiska minoriteten. Det innebar bland annat att man hade rätt att grunda skolor på att eget språk och få finansiering för det. Som mest fanns det ett tjugotal svenska skolor i Estland. Men det hjälpte föga att staten Estland hade förståelse för sina minoriteter eftersom flera länder hade ögonen på Estland och absolut inget intresse av att bejaka minoriteters rättigheter.

Så det korsdrag som estlandssvenskarna hamnade i hade mera med dåtidens världspolitik att göra än den estniska inställningen till sina minoriteter.

Kustbon som grundas för att stärka sammanhållningen mellan estlandssvenskarna och för att värna om deras rättigheter, blir ett offer för den pågående politiska turbulensen i området. Republiken Estland utropas i februari 1918 men ockuperas nästan genast av tyskarna. Men innan året är slut har tyskarna lämnat Estland och kort därefter kommer ryssarna. Mellan 1920 och 1940 utkom tidningen med viss regelbundenhet varje vecka. Fokus var på estlandssvenska frågor men även nationella och internationella nyheter berördes. Men i ockupationsmakternas ögon är en minoritet alltid en nagel i ögat.

I samband med en statskupp år 1935 förbjuds politiska partier i Estland, vilket gör att Svenska folkförbundet som stått som tidningens utgivare tvingas lägga ner sin verksamhet. Men verksamheten omorganiseras och från och med 1936 är det Svenska Odlingens Vänner som står som utgivare.

1940 ockuperas Estland igen av Ryssland och det här blir dödsstöten för Kustbons utgivning i Estland. Trots en period då tyskarna vinner herraväldet över Estland mellan 1941 och 1943 så beseglas en stor del av estlandssvenskarnas öde i hemlandet när bolsjevikerna igen återtar makten i Estland. En stor majoritet av estlandssvenskarna flyr till Sverige, en del av dem via Hangö och Åland.

Från och med 1944 utges Kustbon från Sverige mellan fyra och sex gånger per år.

Helsingfors, februari 2026. Mitt emot mig sitter den senaste i raden av redaktörer för en tidskrift som trotsat förtryck, ockupation, politisk förföljelse och fysisk domänförlust.

Mikael Sjövall är ansvarig redaktör för en tidskrift som likt många andra kämpar för sin existens. En tidskrift som skriver om vad som i dag är en utsatt folkgrupp, som haft sin redaktion och merparten av sina läsare i Sverige och vars tillgång till i Estland bosatta estlandssvenskar som fortfarande talar sitt språk blir tunnare och tunnare.

Den estlandssvenska paradoxen

Ändå. Det finns hopp. Staten Estland i dag är en modern demokrati som på senare tid uppvisat både stolthet och intresse för sin estlandssvenska minoritet. På Nationalmuseet i Dorpat (eller Tartu) pågår utställningen ”Rannarootslased. Estlandssvenskar” där estlandssvenskarnas historia lyfts fram på ett aldrig tidigare skådat sätt.

I Sverige bor en stor del av estlandssvenskarnas ättlingar. Här lever man i paradoxernas paradox. Med full tillgång till det svenska språket och utan risk för förföljelse. Men med en helt annan svenska än den estlandssvenska som pratas allt mer sällan och som väldigt få i Sverige numera kan tala.

Kan man rädda sin kultur även om man får prata sitt språk? Kan man känna sig hemma om man förlorat det land som var hem och det språk som var ens hem?

Fast å andra sidan – hemhörigheten sitter inte enbart i språket. Den sitter i känslan av att tillhöra en grupp, ett sammanhang. Ända sedan 1944 har estlandssvenskarna kämpat för att bevara denna samhörighet och Kustbon har varit en omistlig del av denna kamp.

I dag är Aiboland erkänt av den estniska staten, i några kommuner på svensköarna är skyltningen på både estniska och svenska. Det finns museer som vittnar om estlandssvenskarnas historia. Men rör du dig i Hapsal, Ormsö, Nuckö, Rickul, Korkis, Rågöarna och Runö så har du en stor del av året svårt att hitta någon som talar estlandssvenska. Du måste veta var de finns – eller du måste ha en guide som kan berätta. 

Men så fort som sommaren nalkas så dyker de estlandssvenska ättlingarna upp och fyller somarstugorna och de gamla hemmanen. Från Sverige, från övriga delar av Estland. Aiboland vaknar upp, det ordnas evenemang, fester. Svenskheten lever upp.

Mikael Sjövall är en av dem som kan berätta. Han har rört sig i Aiboland sedan 1990-talet och har själv guidat finländare på öarna. Hans relation till estlandssvenskarna är djupt rotad och han har hunnit göra reportage, medförfatta en reportagebok och skriva en teaterpjäs som utspelar sig i 1940-talets Nuckö. Den sattes upp av Teater Viirus och skulle gå på export till Sverige. Men sen kom Coronapandemin och projektet fick begravas.

Svårt att exakt bestämma antalet

Sjövall är veterligen den första redaktören för Kustbon som saknar blodsband till Aiboland. Han flyttar också en del av redaktionen från Sverige till Finland, skapar en koppling mellan i Sverige bosatta ättlingar, sin kunskap om kustöarna i Estland och till en presumtiv finlandssvensk publik. Samtidigt talar han en variation av svenska som ligger mycket närmare den estlandssvenska än den rikssvenska.

Ett av flera dilemman att hantera är att ingen riktigt vet hur många estlandssvenskar det bor i Estland – eller en var de bor. Det samma gäller i Sverige.

– Vi i Finland är väldigt noga med att föra bok över vem som talar vilka språk. Men i Sverige och Estland är det väldigt slumpmässigt och opålitligt.

Det vi vet med säkerhet är att det i dag bor 14 000 människor i Estland som kan svenska, enligt officiell Estnisk statistik. Men det går inte att skilja på estlandssvenskar, svenskar eller finlandssvenskar eller andr som lärt sig svenska.

I Sverige är situationen den att man gärna velat assimilera men inte räkna. Siffrorna varierar litet men mellan 7000-8000 estlandssvenskar flydde Estland år 1944. Vi har ändå ingen aning om hur många av dem som i dag identifierar sig som estlandssvenskar.

I dag bor de flesta kvarvarande estlandssvenskarna i Hapsal, på Nuckö, i Rickul, på Ormsö och i Tallinn.

På västra sidan av Östersjön bor en mycket större del estlandssvenska ättlingar som trots släktband och minnen ändå bor i en helt annan verklighet i ett helt annat samhälle.

Ska spegla nutiden

Men hur balanserar Kustbon i det här landskapet där en stor del bor i Sverige och en annan del bor i Estland?

Mikael Sjövall säger att Kustbon under senare tid har haft fokus på nostalgiska återblickar. Det har en viss koppling till att rätt få av estlandssvenskarna i Sverige kan estniska och därmed har svårare att ta till sig vad som händer i Estland.

Sjövall vill nu att tidningen ska skriva mer om vad som verkligen pågår i dag.

– Kustbon ska skriva mer om det estlandssvenska arvet och livet. Vi borde bevaka aktuella initiativ som pågår i Estland just nu och spegla situationen i nuläget. Jag vill läsa mig in och eftersom jag kan estniska så kan jag snappa upp det som händer, säger han.

Sjövall fick jobbet precis för att han har den bakgrund som möjliggör att tidningen kan skifta fokus. Han talar estniska och kan därför både uppsöka och ta till sig information. Som finlandssvensk har han också lätt att sätta sig in i estlandssvenskarnas situation samtidigt som han kan skapa inkörsportar för intresserade finlandssvenska läsare.

För han tror starkt på att det finns en möjlighet att attrahera läsare i Svenskfinland.

– Dels handlar det om den geografiska närheten, dels om minoritetsperspektivet men framför allt handlar det ju om likheterna mellan det estlandssvenska och finlandssvenska språket, säger Sjövall.

På Språkbruk.fi kan du ta del av en studie i den estlandssvenska dialekten. Här beskrivs också likheterna mellan de estlandssvenska och nyländska dialekterna. Exemplet i citatet nedan är från Nargö som återbefolkades på 1700-talet och är återgivet i Språkbruk.

Bara mamma bläi jusom arger å sa ät va tu än lager så kåm ihåg ät stadsmänisor tårs tu inga råo iland ten dagin!

På tal om likheter – och olika perspektiv. I Svenskfinland talar vi om ankdammen för att beskriva minoriteten. I Estland talar man om akvariet. Läs mer om det här i HBL.

Välvilja mot estlandssvenskarna...

I samband med den återupprättade självständigheten 1991 återinfördes minoritetslagarna i Estland. Det innebar att estlandssvenskarna kunde återvända till sina hembygder och de som kunde påvisa sina estlandssvenska rötter fick både rösträtt och rätten till marken i Aiboland.

I dag ägs 60 procent av marken på Runö av estlandsvenska ättlingar. 

Ett annat uttryck för ökande intresset i Estland är det estlandssvenska kulturrådet som etablerades 2007 men som numera kallas för Estlandssvenskarnas kulturförvaltning. Det fungerar som en samkommun och kan enklast jämföras med Folktinget. I fjol belönades kulturförvaltningens och den estlandssvenska föreningens ordförande Jana Stahl pris för sitt engagemang för estlandssvenskarna.

Sjövall bedömer att det i dag finns stor välvilja bland det estniska folket gentemot det estlandssvenska arvet.

Till exempel det estniska uttrycket rannarootsi är inte ett skällsord utan ses som helt neutralt beskrivande.

Men tillbaka till Kustbon och dess bevakning. Sjövall säger att det finns mycket att skriva om som angår estlandssvenskarna, även om det sker på estniska.

Och i bevakningen ska det finnas utrymme för både stort och smått.

– Vad gör till exempel den nytillträdda kommundirektören i Ormsö för att hålla estlandssvenskan vid liv? Det tycker jag är högintressant, säger Sjövall och lyfter ett annat exempel.

– Man vill säkert också läsa om hur det går för den sista bybutiken på Ormsö.

Eller:

– Varför har det lilla lokala bryggeriet valt att använda svenska ortnamn på sina öletiketter?

…men vad tänker staten göra? 

I och med Sjövalls placering i Finland så har han kunskap om och tillgång till finländska forskare.

– Jag intervjuade nyss Ann-Catrin Östman som är historiker vid Åbo Akademi om estlandssvenska rymlingar år 1812.

Den största frågan är ändå: Vad anser den estniska regeringen och parlamentet och de lokala beslutsfattarna? Hur ska den estlandssvenska kulturen synliggöras? Finns det en strategi? Vad består den av?

Spåren av det estlandssvenska finns fortfarande. Rör man sig på i Nuckö så är skyltarna på både estniska och svenska. Den som närmar sig Tallinn med båt passerar Nargö på styrbords sida. Också där skyltar man på två språk.

Listan över estlandssvenska platser och ortsnamn är lång och den berör inte enbart kustbygderna. Även Tallinn har sitt estlandssvenska förflutna. Riddaregatan för Rüütli där miljontals finländare och svenskar vandrat. Svenska gatan för Rootsi tänav, Svenska Mikaelskyrkan för Rootsi Mihkli Kirik, Långa benet för Pikk jalg, med mera.

Är du sugen på att veta mer om estlandssvenska ortnamn så läs här.

Många likheter med Svenskfinland

Sjövalls intresse för estlandssvenskarna vaknade under tidigt 1990-tal när han gjorde sina första besök i Aiboland.

– Den satsmelodi, den vokabulär och det uttal som finns i Aiboland påminde väldigt mycket om Svenskfinland. Det var också en smärtsam påminnelse om vad som kunde ha drabbat oss finlandssvenskar om vi blivit indragna i Sovjetstyret. Vi finlandssvenskar har väldigt många beröringspunkter med estlandssvenskarna och vi har lätt för att sätta oss in i deras situation. Det är därför jag tror starkt på att Kustbon också kan intressera en finlandssvensk publik, säger Sjövall.

Kustbons prenumerantsiffror har varit svajiga under åren. Många prenumeranter är åldersstigna så precis som för många andra tidskrifter är det viktigt att skapa underlag för återväxt och locka yngre läsare. Även finlandssvenskar ses nu som potentiella prenumeranter.

Även om antalet prenumeranter nu är under 1000 så har det stabiliserat sig. Men samtidigt bör man förstå att Kustbon alltid kämpat mot oddsen. Den fortsätter att vara en av de viktigaste estlandssvenska publikationerna som fortfarande ges ut.

I den senaste årsredovisningen fick Kustbon ändå 58 nya prenumeranter. Tidningen marknadsförs även i släktforskarsammanhang och den erbjuds billigare till unga läsare. Och med den nya finlandssvenska kopplingen hoppas man kunna hitta en ny publik.

Så Kustbon fortsätter envetet sin 108-åriga berättelse om ett folk som trotsat alla odds och fortsätter att finnas.

Källor: Wikipedia, HBL, Språkbruk.fi, Yle